Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Portrait of the Vicomtesse Vilain XIV and her Daughter | Salome mit dem Haupt Johannes des Taufers | Village Feast dfg | Winter Scene in Brooklyn | Coronation of King Roger |
Related Artists:
Sebastian Stoskopff
Strasbourg 1597-Idstein 1657 was an Alsatian painter. He is considered one of the most important German still life painters of his time. His works, which were rediscovered after 1930, portray goblets, cups and especially glasses. The reduction to a few objects, which is characteristic of early still life painting, can again be recognized in Stoskopff's painting. His chief works hang in Strasbourg and in Saarbr??cken. Sebastian Stoskopff was born in 1597 in Strasbourg. His father was employed by the city since 1590 and acted as a mounted courier or royal escort, driving a one-horse-carriage. In 1614, Stoskopff's father asked the Strasbourg council for help for his 17-year-old son. He wanted him to be able to learn the craft of painting, since Sebastian had already been extremely talented in drawing and painting since he was 15. The council agreed to provide their support and probably sent the young artist at first to the Strasbourg painter and copper engraver, Friedrich Brentel. However, he only learned how to further refine his drawing and was not, as hoped, introduced to the art of painting. In 1615, Stoskopff's father died and his widowed mother went to the Strasbourg council once again to ask for support for training from a recognized painter. Stoskopff was then sent to Daniel Soreau, a painter who was active in Hanau. In the beginning, Soreau was not very enthusiastic, since he usually chose his apprentices from among his relatives and close friends. However, he finally complied with the request of the council and assured them that would "make an Albrecht Derer of this apprentice". There is not a single definite picture by Daniel Soreau existing. It is only possible to draw conclusions about how well the master passed on his artistic skills to his students through the works of his sons, other apprentices of his workshop and through Stoskopff's works. After Soreau's death in 1619, Stoskopff took over his workshop with the apprentices, as well as his function as the master. One of the apprentices was Joachim von Sandrart, who later became a successful painter and who wrote the first important work on the history of art in the German language: "Teutsche Academie der Bau-, Bild,- und Malerey- Kenste". This work contains descriptions of the lives of earlier and contemporary artists, including descriptions of the time in Hanau with his master, Sebastian Stoskopff. After his attempt to get permission to settle in Frankfurt failed, Stoskopff went to Paris. He stayed there from about 1622 until 1639, which can be reconstructed from indirect reports and property inventories of Parisians. His first works in larger format were also created here, such as "Summer" or "Winter" (now both in Strasbourg).
RIJCKHALS, Frans
Dutch painter (b. 1600, Middelburg, d. 1647, Middelburg)
Pollaiuolo, Piero
Italian, 1443-96